kvinnofödelsedag & KAP
vaknade upp på kvinnodagen. kom nerför trappan naken som vanligt, stannade till vid spegeln och jag var blek som man är i mars, men jag kände mig liksom ändå nöjd, magen är vad den är, låren är vad de är, brösten också, de är ju jag? kroppen bär upp mitt inre, min själ, som en sorts hud-rustning och det är ju ändå bara vad det är? just den här dagen förstod jag inte varför vi gör sån grej kring det, varför vi inte bara hedrar den mer? kvinnokroppen är ju fan ett mirakel? kan skapa liv, hello? andra dagar kan det vara annorlunda hur kroppen känns, men ja ni vet.
och ja kvinnodagen, som också är min födelsedag. <3 har alltid varit och kommer alltid vara stolt över det. att få dela dag med den feminina kraften, ja jag gör gärna det. jag hade beställt sol och tänkte åka in till stan för ett gott STROS och en kaffe på en uteservering för det KAN faktiskt vara möjligt i mars om man har tur. men tur hade inte jag den här mars-dagen nej tvärtom. det. blev. liksom. full. storm??? jag fick skotta?? i två timmar? helt svettig och sur var jag, för det var inte alls vad jag hoppades dagen skulle bestå av. skottade argt, ni vet när man tar ut allt på något, snön fick fan ta allt, svor till och med högt vid ett tillfälle? kände inte bara allt detta pga vädret såklart. herregud vad tror ni om mig? nej jag kände att det var också gårdagens KAP-klass som fortfarande härjade runt i mig, den där energin som rör upp allt, som tillåter allt, som väcker livskraft och då kommer känslorna ju? de är väl ett tecken på livskraft.
att vi känner något, igen.
KAP alltså. ni borde testa. Kundalini activation process, google it yes yes. Enkelt förklarat, man blundar, lägger sig på en yogamatta och så sätter de igång SJUKT hög musik och kanaliserar KAP-energin till alla i rummet. för mig har det ofta känts som att gå på ett inre rave, och ja jag älskar det. vissa säger att de läkt utmattning genom att gå på KAP. man måste nog uppleva själv för att känna in. jag har gjort några gånger nu och har hittills bara legat tung som en sten på mattan. känt saker inombords, någon liten rörelse i kroppen men annars tyst och lugnt och grundat. känt pirrigheter i kroppen och märkt av hur andra rört sig på sina mattor, det kan bli spontana rörelser och yoga och dans vad vet jag, allt energin vill göra. men den här gången, jag överhörde en tjej som sa till en annan tjej att hon också varit lugn de första gångerna och att det handlade endel om att hon inte tillät sig själv att släppa kontrollen.
så jag lovade mitt inre, den här gången tillåter jag dig att släppa kontrollen.
musiken drog igång och det kändes som vanligt, tungt, grundande, tryggt, mysigt med musiken som fyller hela ens varelse. efter en stund började kroppen röra sig från nedre delen av ryggraden och upp mot bröstet. den vill upp. tanke kom om att jag inte ska ta den platsen, annan tanke kom att fuck it du ska ta den plats du behöver ta och vill ta, och alla andra blundar ju ändå? vem är du så rädd för? så jag reste mig upp, satte mig på mina knän och skakade huvudet som att jag sittdansade och njöt. så härliga känslor i kroppen. jag kände mig... fri?
runtomkring mig hördes ett gråt, ett skratt, sen kom ett skrik som gav mig rysningar genom hela min kropp för skriken man hör är aldrig bara ett skrik som jag upplever det, det är generationers, tidigare livs, andras skrik än den som skriker, trauman som skriks ut och flocken som liksom tar över på något sätt här. alla vi som inte känner varandra alls. så jag la mig ner igen. och kände efter, har jag ett skrik som behöver ut? (det har vi nog alla) och då kom Opus-låten, jag accelererade med den i mitt inre och det byggdes upp som när man kommer och så kom också mitt skrik den här gången, och som i en sjuk symbios så dyker ett skrik till upp och ett till och ett annat nästan samtidigt, det är som ett skrikfyrverkeri nu och jag bara fucking njuter av det? vi håller varann så mycket i det här rummet just nu. ut med allt bara. det har varit inom oss för länge nu, släpp släpp släpp. det går inte att vara tysta längre. och jag har hört att man också kan på riktigt komma under en KAP session och jag fattar verkligen det, det är ju livskraft, varken mer eller mindre än det.
så jag tror det är livskraften som också gör mig så känslosam nu dagen efter, på kvinnodagen och födelsedagen, för att det inte blev som tänkt, för att livet sällan blir som man tänkt, för att det finns så jävla mycket orättvisor kvar, för att det är så mycket som börjar gå åt rätt håll också?
efter snöskottningen är mina muskler ömma, svetten ska duschas av, och mitt i duschen kommer jag på att en ansiktspeeling ska göras och en pepparmintspeeling för fötterna. jag varmduschar och kallduschar. allt känns så behagligt nu. stormen lägger sig utanför fönstret och jag har det så bra i mitt liv just nu? jag får känna och jag får njuta. och sen skulle jag hämta mitt älskade barn och gå på restaurang och han skulle säga, “mamma vi köper väl hem lite mörk choklad också? jag gillar faktiskt det och det är ju ändå din födelsedag?” jag säger inte nej till sånt.
all is alltså well och jag har en känsla av att vi gått in i en ny tid nu. saker förändras från grunden och jag gillar vad jag känner kring det.
puss
