blev en jättegosig och samtidigt ledsen start på dagen. gosig för att vi hade så mysigt hemma. ledsen för att stellan ville inte att jag skulle gå från förskolan idag. att lämna när de är ledsna är det VÄRSTA SOM FINNS. Inget du säger kommer någonsin att kunna slå det, för det är så omänskligt hemskt. Man känner sig som en skit.
Egentligen är hela grejen med att vi lämnar våra barn så många timmar på förskola rätt sjukt. Jag skulle nog inte ha energin till att vara hemmamamma på heltid så som vi lever nu, (kanske på en gård med andra familjer och vänner som också var hemma?) Och han behöver v e r k l i g e n också förskolan med kompisar och lärandet, men ibland önskar jag det vore lite färre timmar bara. Att vi jobbade lite mindre i samhället, och var lite mer tillsammans. 8-17 (och mer än det) som många jobbar känns inte hållbart, det är helt sjukt jag blir fan tokig när jag tänker på det. Att vi bara låter det pågå??? *pulshöjning*
Önskar också att vi hjälptes åt mer mellan familjer och vänner. Livet som förälder blir så ensamt ibland. Man ska klara allt själv, särskilt svårt blir det om man inte har sina egna föräldrar i stan. Eller så är det bara jag som är dålig på att fråga om hjälp också. Tänker på kulturer där det är mer storfamilj och att alla hjälps åt. Vi människor är ju flockdjur trots allt och jag kan romantisera tanken på att mitt barn (& jag hehe) får vara mer med andra äldre människor som kan lära honom saker om livet, att inte jag och hans pappa är hans enda källa liksom.
Nåja, efter det var min plan plugga, skriva och springa. Sen vårdcentralen (passar en hund ibland som är asgullig men som också bits endel pga typ valp fortfarande, så jag behöver ta en påfyllnad av stelkramp kom jag på, hehe ) Minns ni när man gjorde det i fyran? Jag minns som igår. Alla var livrädda. Stod i kö utanför skolsköterskans rum och nån svimmade och man visste inte vad som skulle ske med en efter den där hemska sprutan med stort S. Haha. Så fick man bara en liten bula på armen, haha. :D Så gulligt.
Iallafall när jag kom hem så sa hjärnan, “nej det blir ingen löptur idag, du behöver nog vila för du är ledsen över morgonen och kolla vad det snöar, säkert halt ute nu också.” Så jag började dividera med mig själv och spelade mot med att jag faktiskt lovat mig att springa tre gånger i veckan för jag vill ju springa inför loppet i juni. hjärnan svarade “ja men spring imorgon då, eller på fredag kanske, ja är en bra ide?” men jag tänkte tillbaka NEJ jag ska ut. Så jag tog mig ut och det var ASSKÖNT i skogen, den va fin som Narnia och snö singlade skönt ner i ansiktet, tacksam för att löpningen känns så lätt nu. En timme och 7 km senare var jag så fett nöjd och kroppen skön och behaglig igen.
HUR kan det vara såhär med hjärnan när man faktiskt vill något själv? Då ska den ändå jobba emot, latis-hjärnan. Såg en video från Marisa Peer om det där, att framgångsrika människor blir inte bara framgångsrika över en natt (även om det kan verka och låta så) nej de blir det för att de fortsätter göra det de älskar även när de inte vill, även när det inte känns kul. De väntar inte på att motivationen eller lusten ska komma, de skapar den genom att göra och göra och göra och göra. Gillade verkligen att höra det eftersom jag är en prokrastinör utan dess like:) Skulle skjuta upp min egen andning om jag bara kunde. Men om jag gör lite varje dag (inte andningen då) mot det jag drömmer om så blir tillslut något av det. Eller hur?
Fastnade också vid den här videon idag. Hopp om mänskligheten injicerades RAUKT in i mitt mörka hjärta. Nej jag skojar det är inte mörkt, det är mer vissa dagar bara som jag undrar vad som sker med världen just nu, men mitt hjärta är alltid love and light hahaha :P.
Men! När det blir mörkt, när du känner dig ensam, när världen känns mörk, så minns att kärlek finns också, låt oss inte glömma det. Och andra människor finns. Människor som vill väl. De finns också. Och de finns överallt på hela jorden. Älskar att se andra människor och känna, du är ju precis som jag, vi är alltid samma trots allt. Man är inte så ensam som det ibland känns <3<3<3<3
Nu måste jag kila för ikväll ska jag på middag med två fina vänner på Café Nizza. Älskar mitt nya sociala liv. haha. Men kram till dig