this love

i watched you leave

2022 kommer till sitt slut och jag välkomnar det

jag sitter hemma i bäddsoffan som jag vecklat ut för att kunna halvligga och försjunka i Emily in paris och familjen Bridgerton några timmar och dagar nu för att långsamt driva ut förkylningen ur min kropp. matar den med pasta, ananas, mango och cacao.

hjärnan gillar det

att försvinna i andra världar ett tag, i glam, i storstäder och fina klänningar

det drar något i mig som jag inte riktigt kan sätta ord på

en hunger på mer liv, nyfikenhet på andra världar, andra städer, andra människor och jag känner mig glad att jag känner så igen för den senaste tiden har varit så mörk

jag har ärligt talat inte riktigt känt någon mening med något alls. går igenom vad jag tror är en slags dark night of the soul, där man ifrågasätter allt och inte ser klart vad som finns på andra sidan.

undrat om det kanske ens är värt det? varför är jag ens här? det är en mörk plats jag hamnar på då och då

världen och samhället känns som mörka platser just nu, då tappar jag lätt hoppet på att det faktiskt finns ljus överhuvudtaget.

ibland lägger jag mig raklång i sängen och stirrar ut genom takfönsterna, ser stjärnhimlen ovan mig, känner mig liten på ett avväpnande sätt och det oändliga ovanför mig gör mig oftast trygg igen.

tacksamheten över den här platsen jag landade på efter breaket med T även om den är liten, lägenheten då, så är det en plats för att landa i lugnet, precis som jag ville och önskade. en plats nära vattnet där jag kunnat dra mig tillbaka, in i mig själv för att hitta min egen puls igen, min person.

och jag lever egentligen mitt drömliv just nu

jag ska bara fundera ut hur jag också kan tjäna bra med pengar på det också, på att vara den jag är.

skriva, vara, lära, leva mitt drömliv och hjälpa andra göra samma och inte vara så låst i något alls egentligen. jag behöver friheten, det står klart för mig nu. och den har visat sig på många sätt det här året.

frihet är mitt mellannamn och det är också cecilia och det namnet betyder blind och det känns som en fin symbolik eftersom jag vet att ett av mina syften är att

blunda och se

se mer med mitt inre tredje öga än mina vanliga ögon, att lita på min intuition, det jag vet genom att jag bara vet, sånt jag vet innan det sker.

så ja 2022 dåeh,

parallellt med många uuunderbara frihetskänslor och nya kärlekar så har det varit ett tungt år för mig med växtvärk, hopplöshet och ensamhet. har lärt mig mycket men har såå mycket mer kvar att lära.

känns om jag släpade mig själv in i året med en stress som var extrem, separation, flytt, bryta upp en familj och flytta ifrån min älskade T och skapa en ny tillvaro själv med vår älskade S och flytta in i min egen lägenhet. det var och är en stor sorg som fortfarande är med mig, allt som inte blev. även om jag vet att det var rätt. när jag nu ser tillbaka är det så tydligt att allt som hänt oss på våra håll sedan dess kanske inte hade kunnat hända om vi stannat ihop? viss läkning behöver ske på egen hand. själen visste att jag behövde vara själv. jag kände att något saknades i relationen och jag vet nu att jag saknade hela mig. och det är något som en annan inte kan ge mig. jag behövde hämta tillbaka mig själv och gräva djupare i vem jag är och vem jag vill vara.

så under våren kände jag både sorg och hopp parallellt. jag fick all tid som jag velat ha, fick också en nära mamma-son relation som jag inte tror vi hade haft annars heller. lärt mig mycket om att vara förälder till ett barn, lärt mig hur oförberedd jag var på ansvaret att vara förälder för någon, hur svårt och stort det är. oftare än ofta känt mig otillräcklig och kass som mamma, för känslig, för snäll, haft för lite energi för ett barn med mycket energi, varit för dålig på att sätta gränser och ge trygghet genom tydlighet. jag gör så gott jag kan. försökt ta vara på vår tid tillsammans istället för att se den som tid som jag bara ska “klara av” som ensamförälder, oftare än ofta har jag älskat honom mer än jag någonsin älskat något alls. ofta har han varit ljuset i mörkret. vet att jag har mycket att lära av honom och han av mig. <3 känt mig stark som valde att bli förälder trots att jag inte trodde det var något jag skulle klara av alls.

insett att ibland är det så enkelt att skifta mindset, ibland vet man inte ens att det går, men det är underbart när det går enkelt.

känt mig nyfiken på sorgen som fenomen, hur den går hand i hand med kärleken.

lärde mig att någorlunda hantera min ilska, som inte ska hamna på lilla S när han utmanar och utvecklas. lärde mig att prata om stora känslor och sätta ord på dem åt både mig och honom, lärde mig att stanna kvar i konflikter och att jag kan reparera dem efteråt. lärde mig att jag varit rädd för dem, att jag ofta stängt av, lämnat rummet, skyddat mig från starka känslor alltså, men att det är min uppgift som förälder att förklara dem för honom och för alla jag känner. kände mig mer fri som lär mig mer och mer om känslor och relationer. att vara i det obekväma, att hålla varandra i det. det är stort!

började skriva igen. <3 kändes som att jag hittade tillbaka till en del av mig som jag älskar men tappat ett tag. samma med löpningen! ska springa marathon nästa år..

win some loose some

så i maj lämnade jag en del av mig själv som jag inte vetat varit så stor i mig. den där jag sökt bekräftelse i en relation som varit mycket i mitt huvud. och jag ville inte först men när jag väl gjorde det så gjorde det mig fri. och tom. samtidigt. det är det som är grejen. även när vi lämnar sånt som inte är bra för oss så gör det ont. men jag insåg hur mycket energi jag lagt på en person som inte gav något tillbaka, hur mycket jag navigerat mitt system, mitt liv, för att bli sedd av någon som inte ens var särskilt intresserad tillbaka. det blev en ögonöppnare, så att säga.

och det gav mig en ny sorts kärlek för mig själv som bara växer och växer. och det gav mig hopp om en framtida relation och kärlek som känns lika trygg och stor som relationen jag nu bygger till mig själv.

gjorde flera sessioner av emotion code hos rigmor och det gav mig också frihet i form av insikter om tidigare liv som påverkat mig på olika sätt, ex att jag alltid känt mig ful, och hur det kan härstamma från ett tidigare liv där jag aldrig blev vald av en man för att få gifta mig. <3 men det lärde mig också att mycket av våra djupa inre sår härstammar från barndomen och i mitt fall av många händelser med kompisar som skapat en känsla av utanförskap i mig som sen följt mig genom livet. jag har alltid känt mig socialt utanför alla gemenskaper jag befunnit mig i. det är ovant att känna annorlunda nu men jag övar på att känna mig självklar i grupper istället. och jag övar på att känna mig nyfiken på människor istället för rädd för dem.

så jag började ta hand om barnet i mig. se efter henne mer än jag såg efter andra. bjöd in henne till tryggheten hon behövde och det är något som pågår. ser det som att jag har henne och S att ta hand om nu. att skydda, stå upp för och ge trygghet och glädje. vet att hon njuter när vi är ute i skogen och springer planlöst på okända stigar. och när jag kramar om henne och säger att jag aldrig ska lämna henne igen, att jag älskar henne villkorslöst.

och efter det insåg jag att jag hållit fast i mycket som inte varit bra för mig, jobbet tillexempel. jag påbörjade en resa mot det som känns sant, och kul. känt mig modig och stark som vågar tro på att det finns något stort på andra sidan rädslan.

jag ångrade mig många gånger, förbannade min resa för att den känns för utmanande, velat vara bekväm och gå tillbaka till tryggheten både i form av relationer och jobb, velat få allt serverat mer än att kämpa för sådant jag tror på. fastnat. fått insikter och sen fastnat igen. ett steg framåt två bakåt känns det som ofta.

varit mycket hos min älskade syster & hennes familj och känt att vissa kommer man aldrig kunna betala tillbaka för hur mycket de ger en. hon är en sån.

skrattat mycket med min älskade lillebror.

varit ensam mycket och njutit av det.

gråtit a LOT. finns det ens tårar kvar här kan man undra? särskilt vid lämning till pappa-veckan. känt hur ORIMLIGT det är att vara utan sitt barn. även när man behöver och njuter av tiden själv, så är det ändå onaturligt någonstans. har hoppats att han inte känner sig övergiven av mig. men jag tänker att jag är in this for the long run. om jag skapar sår i honom nu (det gör man ju bara genom att vara förälder hur bra man än är pga så svårt) så kommer jag finnas med honom i framtiden för att reparera dem också.

känt att allt känns överväldigande stort och velat ge upp, känt mig trasig.

fått tröst och värme av vänner & familj <3

tagit ett steg i taget och försökt tänka långsiktigt. tänkt att 5 minuter varje dag blir många minuter på ett år.

jag har verkligen försökt njuta av nuet, stanna upp i ögonblicken, säga att jag älskar dem jag älskar och övat på att vara tacksam över allt som är bra i mitt liv, stannat länge med blicken på sånt som är vackert.

fått en ny vänskap som känns expansiv och ur villkorslös kärlek och insåg att jag kan skapa nya vänskaper som känns genuina och på riktigt.

började podda, något jag aldrig trodde var möjligt för något år sen? att använda min röst. vill göra det ännu mer nu.

övar på att lita på att jag är bra.

insett att förändring på insidan visar sig i det yttre. jobbat mycket med mina egna tankar om mig själv, min kropp, min förmåga.

velat ligga med någon igen men inte riktigt orkat dejta heller? också känt hur sacred det är att ligga med någon, släppa någon nära. fint ju. lärt mig ligga med mig själv på ett nytt och fint sätt. ärligt talat behöver man knappt ens någon annan när man kan ha det så skönt själv? haha.

för första gången känt att jag kan skapa mitt eget liv och våga drömma stort! har förstått att jag begränsat mig själv mycket och känt spänning för vart man egentligen kan ta sig själv när de begränsningarna löses upp?

har funnit en nyvunnen kärlek för både mitt hjärta & min hjärna, jag tror inte vi förstår hur stora de här delarna är? vad de kan skapa? båda med sin egen intelligens.

och hjärnan & jag kommer jobba mer tillsammans det vet jag, för jag vet att den är magisk och jag vill lära mig allt om den, vet att många svar finns där. i vårt undermedvetna, i vårt inre och jag tror på att vi alla har unika underbara hjärnor som vi behöver lära känna på nytt för att må bra. hur fungerar jag? vad behöver jag för att må bra? jag vet också att hjärnan pratar med oss på ett intelligent sätt och vi behöver bli en del i den konversationen för att blomma ut på riktigt. ta ansvar för våra tankar. och sen känna fullt ut med hjärtat, på riktigt känna allt. det är där vi hamnar i magi!

ibland ser jag framtiden så tydligt framför mig och ibland är jag i tvivel och ibland vet jag exakt hur jag kan lösa alla mina problem, men ibland tappar jag det och fastnar i vilsenheten igen. hur länge kan man hålla på så undrar jag ibland? tror att allt kommer klarna tids nog. falla på plats för mig.

börjat förkroppsliga den versionen av mig själv som jag vill vara men inte vågat, känt en inre styrka som jag älskar. lärt känna mig egen energi ännu mer, och hur energi känns.

mediterat mycket. börjat visualisera mer.

tagit farväl av lilla mormor och känt tacksamhet för att hon gav mig livet.

känt att vi är många som går runt och känner oss inte älskvärda eller tillräckliga inombords, kanske utan att ens veta om det, men vi håller uppe fasader av perfekta yttre.

känt att vi alla är samma, känt mig som en självklar del av allt. känt enorm kärlek för naturen och som en lika självklar del av den.

känns iallafall som att jag lämnar 2022 i tacksamhet och med hopp om det nya, även om det här varit ett svinjobbigt, mörkt och sorgligt år bitvis, eller kanske just därför.

stay in love!

/C